This is my life

Lite ledsen ikväll. Kan inte sova. Tänker på dig. Din födelsedag närmar sig. 55 år skulle du ha blivit i år. Livet för dig blev alldeles för kort. Sjukdomen tog dig. Livet är så orättvist. Vad hade du gjort som förtjänade att tas bort från detta liv? Inte få se dina barnbarn växa upp. Inte få vara kvar hos oss som älskade dig. Tim skulle få haft sin "moffa" kvar. Var finns du nu? Om du finns? Finns du runt omkring oss? Tänk om man fick se dig igen. Jag vill vrida tillbaka tiden. Till den tiden du levde och var frisk. Jag vill inte ha bilden av dig i mitt huvud då du låg i sjuksängen, Tim klättrade runt dig, jag satt bredvid, och du tittade på oss med en tom blick. Tom blick. Förstod du att det var vi? Förstod du att det var din dotter och barnbarn som var vid din sida just då? Glömmer aldrig den dagen då du försvann ur vårat liv. Du låg på sängen alldeles orörlig, ögonlocken var nästan helt stängda, bara en pytteliten springa där man kunde skymta dina ögon. Det var som om du snart skulle öppna dom. Ville bara att du skulle vakna. Det var inte du som låg där. Det var inte min pappa. Vakna! Börja andas, låt hjärtat slå igen. Kom tillbaka, kom tillbaka!....Din begravning har jag inte så mycket minnen av, vi satt i kyrkan, såg på din kista som vi valt ut och blommorna. Kommer ihåg att de spelade Amacing Grace och låter Tro. Sen hur de bar ut dig och du sänktes ner i det djupa hålet. Det var så overkligt. Inte var det du som låg där inuti. Kunde inte gråta, inte en droppa kom. Kunde inte fatta. Omöjligt att det kunde vara du som låg där. Inte min pappa. Det var någon annans begravning. Såg hur mamma började gråta när du sakta sänktes ner. Men inte en endaste tår rann ner för mina kinder. Varför skulle jag gråta. Det var ju inte du. Du var någon annanstans och skulle snart komma tillbaka. Inte var det du, min pappa....Omöjligt.... På lördag ska jag kanske åka ner och lägga en blomma vid grav. Har inte varit vid den på så länge. Kommer kännas jobbigt och tungt....Saknar dig så....varför, varför är livet så här orättvist? Varför kunde du inte få vara kvar?......Hatar döden. Döden skrämmer mig. Jag är inte rädd men den skrämmer mig på något konstigt sätt. Vad händer efteråt? Är det bara slut? Eller finns vi kvar någonstans? Finns min pappa runt mig? Kan han se mig?......Älskad 1954-06-13 Saknad 2004 01 21...<3 <3 <3